slut

jag tar tillbaka det jag skrev förut om att det inte finns uteserveringar här. det är en lögn, idag när jag och sofia letade efter acnes nya butik på sadovaja ulitsa 7 (nej jag har inte råd att köpa något men det är ju kul att vara på öppningen) var det massa krogar, kafféer och barer som började ställa fram utemöblerna. sorry alltså petersburg! jag talade osanning på din bekostnad. det kryllar av uteserveringar.

det har varit obeskrivligt att skriva om s:t petersburg och om allt annat innan s:t petersburg för den delen, men nu är den här bloggen slut.

SLUT.

hitlers födelsedag

det finns tusen miljarder kafféer i s:t petersburg, men de är ganska dåliga på uteservering. det är kanske inte så konstigt eftersom det kör bilar överallt – men takterasser finns det ju gott om. där är det krångligt för bilarna att köra. jag vet ett ställe där de har en uteservering (på just en takterass) på en vegetarisk restaurang, dit hade jag tänkt att dra med min syster. men i övrigt känner jag bara till en (ganska stor) uteservering vid nevskij där det ställs upp öltält lagom till sommaren. de har inte öppnat än trots att det är perfekt väder att ta en öl ute på. dessutom har de ofta bordsservering, vilket stör mig väldigt mycket. jag avskyr servitörer och servitriser! jag har aldrig insett hur fantastiskt det här med uteserveringar är. jag saknar debaser slussens uteservering med värmelampor som har blivit till ett typiskt vårtecken för mig. äh vad fjantigt. typiskt vårtecken, men i alla fall bättrar den på känslan av att det är vår. här får man stå på de alternativa ungdomarnas egna uteservering. den befinner sig mellan klubb MOD och en livsmedelsbutik där de säljer billig öl och jaguar, typ red bull med vodka. så står man där i klungor och lutar sig tufft mot en nerklottrad vägg. om man vill sitta får man gå in på MOD och betala tredubbla priset för ett plastglas med öl (men det motsvarar ändå bara 20 kronor). men då får man inte se skymten av solen.

på måndag är det hitlers födelsedag. studenterna på institutionen är rädda för att gå till skolan. jag frågade taras hur farligt han tror det kommer vara för oss utlänningar. han svarade att det hade varit direkt farligt för 5 år sedan, när det var inne att vara skinhead. nu trodde han att det var ganska lugnt. jag tror kanske inte att det är någon direkt fara för mig eller andra ryskstuderande, jag tror att det största problemet för skinskallar är den illegala invandringen söderifrån. det är nog på grönsaksmarknaden man ska akta sig.

att folk väljer hat framför kärlek.

sexromanen

jag försöker att inte lägga den här bloggen helt åt sidan bara för att ge plats åt min fantasi. det är svårt, eftersom projektet “länge sove lavrentitj” tar upp 70% av min tankeverksamhet. jag sitter inlåst på rummet och funderar på teodicéproblemet.

som tur är bor jag fortfarande i den magiska staden s:t petersburg och måste därför försöka upprätthålla min turistguide. jag har inget nytt att säga inom detta område; förutom att det är väldigt vackert på morgonen, i vårsolen. jag rekomenderar alla att åka hit för att se utvecklingen från den gråa stora massan av moln till en plötsligt blå himmel där solen steker kinderna. det luktar lite mer avgaser nu än förut. det låter ologiskt för mig: folk borde ju promenera mer och inte ta bilen. jag var på klubb MOD i tisdags (s:t petersburgs motsvarighet till… ja till vad?! det är omöjligt att säga. klubben är i alla fall inriktad på enbart alternativ musik och här hänger alla indiekids, punkare, crustare, kulturvänster, skinheads… – du namnger det) och tog en efter-skolan-öl, den satt sannerligen där den skulle. utanför hängde ungdomar med stuprörsbyxor och drack gin & tonic på burk.

idag är det mulet vilket ger mig en anledning till att fortsätta skriva på följetongen. ibland drabbas jag av en känsla som liknar lycka och jag skriver så att mina fingertoppar får förhårdnader. ofta smulas känslan snart sönder och självkritiken skriker mig i ansiktet. jag får intala mig att jag skriver för skojs skull, då har självkritiken inte mycket att komma med. förutom att jag är fjantig och okunnig. men det är ju ingen nyhet.

p.s. “de vilda detektiverna” av roberto bolaño är en sexroman.

fantasin

här är min fantasi. men framförallt min följetong “länge sove lavrentitj” med marlena lampinens illustrationer.
http://ladoga.wordpress.com/

ett sällsynt vidunder

vaknade till ett kök fyllt av glas med hemmagjord sylt. och små shotglas utan en droppe vodka kvar. jag dricker c-vitamin. igår var vi på en kolossal klubb som låg gömd i en gigantisk labyrintartad bakgård fullsmockad med mögliga grönsaker slängda åt alla håll. klubblokalen var två våningar med tre dansgolv. en dj uppe på ett skyhögt podium spelade house. på det jättelika dansgolvet var det däremot tomt, bortsett från en tjej som dansade en salsaliknande dans som skar sig kraftigt till musiken. även i baren, vid borden, i toaletterna och utanför var det någotsånär tomt.

det var så få besökare att de som jobbade på stället utgjorde majoriteten. några enstaka festsugna killar satt med armarna lutade mot benen och såg blygt mot dansgolvet. efter någon timme kom en nisse med randig tröja och gick självsäkert mot det dunkande dansgolvet med pulserande grönt ljus och blinkande lampor och satte igång med en dans som liknar dansen i praise you-videon. salsatjejen fortsatte oberört med att svänga på höfterna och gå fram och tillbaka med fötterna. jag satt vid sidan om och petade mig uttråkat i håret. efter ett tag upptäckte jag att det hade börjat växa mossa på högtalarna, vilket förklarade varför musiken hade börjat låta mer dov än förut. det var inte förrän musiken började haka upp sig som de övriga började reagera. jag kastade en blick mot dj:n och upptäckte att han hade fått meterlångt vitt skägg och att det hade trasslat in sig i den snurrande lp:n.

ur en viss synvinkel

idag åkte jag flygplan. flygplanet lyfte i sverige, flög över finland och landade i ryssland. inte helt oväntat hade jag gråten i halsen men svalde tappert svårmodet och ägnade mig åt läsning (de vilda detektiverna av roberto bolaño). det är alltid sol ovan molnen och den blängde brännande på mig hela resan. iakttagen av samma sol som torkar ut kalahariöknen drack jag tomatjuice och te och lät bli att tänka på kärlek och vänskap. när kapten dmitrij påbörjade landningen av boeing 707 lutade han planet åt mitt håll och lät mig stumt iaktta den hopplösa betongen som glittrade vackert i solskenet nere på jorden, samtidigt som trycket av landningen satte en fruktansvärd tyngd över min kropp. en upplyftande känsla omfamnade mig – i sammanhanget paradoxalt nog – och klappade mig tröstande på kinden och jag njöt ett par minuter av skönhetens existens. när jag en halvtimme senare stod och väntade på bussen från pulkovo kändes allt som vanligt igen och jag andades in våren. jag kom hem till nevskij prospekt, drack kaffe, pratade, tog en dusch och somnade. ikväll ska jag gå på finsk indiespelning och dricka öl på baren sotji.

där ingen klocka får ringa

1672 föddes lille peter den store, som var det fjortonde barnet i den furstliga barnaskaran. om man snabbspolar tiden fram till år 1725 finner vi peter liggandes på sin dödsbädd. han hade bestämt att tsarerna själva skulle spika sina efterträdare, varför man förväntade sig få höra vem som skulle ta över tronen. men ödet fann knipslugt sitt vanliga tillfälle till ironi och peters sista ord sägs ha varit “överlåt allting på…”, och meningen avslutades aldrig.

när fåglarna frös ihjäl i flykten

när jag skrev en hemtenta om rysslands historia gick jag till stockholms stadsbibliotek för att hitta lite roligare varianter av den kurslitteratur vi hade blivit hänvisade att läsa. ibland kan facklitteratur vara så oskönlitterär att jag inte tar in ett dugg av vad som står och jag behövde verkligen inspiration till att skriva uppsatsen. lyckligtvis fann jag precis vad jag sökte efter. “denna bok, vars originalupplaga utgivits av american heritage publishing co., inc i new york, är med henry moscow som textförfattare producerad av redaktionen för horizon magazine”. boken heter på svenska ryssland under tsarerna och är en fantastiskt rolig och informativ bok. jag vet inte hur mycket den kan verka i källförteckningssyfte eftersom det är svårt för mig att avgöra sannolikheten i vissa avsnitt – alldeles i början av boken är självaste herodotos källan – men rysslands historia är, å andra sidan, fullproppad med vansinne.

boken var till en början bara en hjälpreda för att närmre kunna beskriva tsarernas tyranni, den ene efter den andre. bokens illustrationer hjälpte mig att konkretisera personerna bakom det fruktansvärda våldet och hela konkarongen av galenskaper som drabbade folket. de rörande bakgrundshistorierna som beskriver härskarnas barndom, tonårskriser och detaljer som peter den stores ögonspasmer fick det hela att kännas verkligt och plötsligt blev skräckväldena något mänskligt, vilket också ökade känslan av tragedi och realitet. det rörde sig inte längre bara om en svunnen tids despoti med galna sagofurstar, utan om riktiga personer med egna historier. boken blev tillsist en vägledare och vän. hela min syn på ryssland historia vändes upp och ner och jag fann mig sitta timtals och bara läsa och skriva egna små texter om tsarerna och de olika epokerna i den ryska historian. peter den store var en av mina favoriter (1 & 2).

boken tar sin början år 512 f. kr när persernas härskare dareios den store otåligt står vid grässlätterna norr om svarta havet och inväntar ett anfall mot skyterna, vilkas smak och sedvänjor påminde om sina efterkommande ryssar. han betraktade skyterna på håll och förbannade sig över alla misslyckade strider; skyterna retades hela tiden och det hade aldrig blivit något direkt slagsfält av det hela.
“plötsligt bröts tystnaden av ett rop från de skytiska leden, sedan flera tjut och glädjerop. och ryttare, utstyrda i prydnader, som förfärdigats av fallna fienders skalper, galopperade fram över slätterna tillsynes obekymrade om dareios’ trupper. men de gick inte till anfall – de jagade en hare. dareios skakade på huvudet. ‘dessa människor hysa ett djupt förakt för oss’, suckade han bedrövat.” hans medhjälpare gobryas håller med och konstaterar att detta folk har för vana att driva gäck med sina fiender. att skyternas trupper började anfalla en hare istället för dareios armé var en lyckad taktik – skyternas trupper var fruktansvärt underlägsna perserna och gav dareios otroligt nog kalla fötter efter ett flertal liknande händelser, han lät sin order om attack utebliva och drog sig tillbaka över donau.
strider och härskare fortsätter att beskrivas och vi möter efter ett kapitel rurik och hans ätt och fortsätter längs historiens gång fram till kievriket, mongolväldet, ivan den förskräcklige och djingis-khan. allt beskrivs putslustigt men allvarligt, tavlor illustrerar rysslands förste tsar och når ända fram till rasputin, lenin och slutligen chrustjov.

jag kan inget annat än att starkt rekomendera den här fantastiska boken.

“båda dessa gåtfulla män uppgav sig vara dmitrij, ivan den förskräckliges andre son. den “förste dmitrij” (till vänster) regerade i två år, men visade sig vara alltför skicklig för att bli en lekboll åt bojarerna”

“på denna skämtteckning klipper peter den store glatt av skägget på en mindre glad bojar. han hade återvänt från europa med ett fast beslut att reformera rysslands efterblivna sedvänjor”

lyriska vågor och mummel

mitt ärende för dagen var att hämta ut ett par flygbiljetter till sverige och huvudsaken måste väl därmed ha varit att jag fick ut dem. men som i alla andra sammanhang hamnar man på sidospår och är med om saker och ting utanför ens egen målsättning. två främmande människor möts, öden kolliderar och separerar. jag delar nu ett minne tillsammans med en främmande människa. (som om det förresten vore något nytt!)

solen visade sig den dagen och jag var på fantastiskt humör. jag promenerade med livsglädjen susandes i kroppen längs nevskij prospekt och betraktade solens upptining av en frusen stad som jag skämtsamt jämförde med en microrätt. tillsist klev jag in i ett kontor där telefoner och skrivmaskiner och personer arbetade obehindrat. min observationsförmåga, som är av kraftfull karaktär, iakttog aldrig något vidare kösystem så jag skyndade mig genast fram till ett av skrivborden för att få saken avklarad. när jag berättade för damen i kassan att jag ville hämta ut ett par biljetter jag beställt från internet, observerade min fantastiska observationsförmåga att ljudnivån hade höjts något i salen och att ljudkällan måste befinna sig alldeles bredvid mig. jag vände mig frågande mot sofia som stod bakom mig och frågade vad som pågick. då fick jag syn på en kvinna med en uppseendeväckande grov benstomme stirra förvirrat på mig. sofia berättade att jag hade trängt mig i kön och jag sa genast ursäkta, jag märkte inte, jag visste inte, jag ska genast lämna plats åt er. problemet var att det spontant kom ut på svenska och inte på det språk som kvinnan hade förväntat sig. kvinnan slutade med ens att skrika när hon hörde vårt språk som enligt ryssar äger en orimlig satsmelodi. ursäkta, sa hon ursäktande. ursäkta! ursäkta! och hon nästan vinglade iväg. kanske gick hon iväg av ilska att en dum utlänning trängt sig före i kön… men kanske gick hon iväg för att fnissa.

ryssar är av den åsikten att svenska äger en mycket orimlig satsmelodi, vilket gör att de drar slutsatsen att vi är lite dummare än alla andra (grov generalisering). om vi ska sjunga fram allt vi vill säga, så använder vi inte ord utan tonläge. det stämmer visserligen. vi har ett så fattigt språk att änglarna gråter av skam när de hör oss obehindrat använda oss av detta gudsförgätna uttrycksmedel och utan att någonsin riktigt inse hur tunt vårt språk är jämfört med t.ex. ryskan. vi har våra 18 vokalfonem och dem sjunger vi ut utan att skämmas och vi kan endast skryta om vår unika tonlösa palatal och velara frikativa (sje-ljudet). men må så vara att vi är ordfattiga; vi har en befängd satsmelodi som vårt enda vapen. ord kan stavas, satser kan skrivas, men satsmelodier kan sjungas. det är inte heller fel! kanske är det därför vladimir nabokov är från ryssland och ABBA är från sverige. det är ju i och för sig, enligt mig, inte en särskilt upplyftande tanke, men kanske en tröst då och då.

(jag måste erkänna att det aldrig tröstar mig. “tolstoj, dostojevskij, nabokov, gogol, achmatova, snyft, men vi har ju i alla fall ABBA!”).

att sätta sig ner på en stol och tänka

ibland blir allt jag tar på guld och allt jag ser blir gröna skogar. husen i den förtrollade staden s:t petersburg är rosafärgade av solljuset och det händer att jag får ögonkontakt med människor, vars ansikten jag bestämmer mig för att aldrig släppa ur minnet. en man går framför mig med samma rytm i sina steg som musiken jag har i mina hörlurar. nej, han går lite långsammare. nu blir det osynk. nu börjar det passa igen. gå snabbare din idiot! oförglömliga broöppningar, vinkvällar, krogbesök, människor, trådbussar, spårvagnar, regn, snö och sol.

men stundom försvinner ansiktena ur minnet och blir lika vardagliga och ointressanta som vilket ansikte som helst. och staden ligger under ett täcke av kilometertjocka moln och man inser att inte ens s:t petersburg kan vara vackert klockan tre på dagen när det blåser rått och allt är grått. personen som går framför lite för långsamt är inte längre helig och spännande, det är samma person som går framför lite för långsamt på tunnelbanan i stockholm när man är otålig och måste förbi. och jag sitter hemma med en kopp kaffe framför datorn och känslan av att vara främmande och nyfiken i en stad är totalt förlorad. känslan av att vardagen sakta kryper sig närmre; och inte bara den allmänna vardagen. den allmänna vardagen landar hos en redan under den första timmen och den är bara trygghetsingivande (man inser att man fortfarande har sitt medvetande kvar). den totala vardagen är en annan och den kommer så småningom och lämnar samma gamla avskyvärda spår av menlöshet. man måste få prata, man måste få tänka. och inget förändras bara för att man har bestämt sig för att dra från uppsalas palermo. allt är ändå precis som det var.

nu ska jag förflytta mig ett par meter till vardagsrummet där taras och sofia sitter och tittar på en dum amerikansk komedi. det är precis vad jag behöver.